När det handlar om barn blir det extra tydligt hur vårt samhälle fungerar. De flesta anser att vi lever i ett individualiserat samhälle, där var och en sköter sig själv och graden av social kontroll över andra är ganska låg. Men så fort någon gör något med sitt barn som inte vinner omgivningens gillande haglar fördömandena. Detta gäller också om man inte gör någonting alls: Martina Thun, programledare i P3, deltog i kanalens satsning Musikhjälpen och blev tillsammans med några kollegor inlåst i en bur i sex dygn för att samla in pengar till välgörenhet. Hennes tio månader gamla dotter stannade hemma med Thuns sambo, som var pappaledig. När det blev känt att Thun skulle medverka i projektet fick hon motta flera upprörda mejl, framför allt från andra kvinnor med barn, som hävdade att hennes dotter skulle få men för livet.

Barnuppfostran och samhället

Hur man väljer att uppfostra sina barn får effekter även för andra; om man lär sina barn att människor är olika mycket värda kommer detta att få konsekvenser, det är inte särskilt konstigt. Synen på barnuppfostran säger också mycket om samhället och den syn på inte bara barn utan även på individen kontra kollektivet, könsroller och den allmänna synen på disciplin i samhället. Vissa debattörer försöker förklara olika för dem misshagliga tendenser i samhället med rådande tendenser inom barnuppfostran, precis som andra genom årtiondena skyllt på dansbanor, serietidningar, rollspel och dataspel. Barnen tjänar för många, inte bara för barnens egna föräldrar, som projektionsyta för uppfattningar om samhället, om manligt och kvinnligt, om normalt och onormalt. Samtidigt finns det i många människors reaktioner en genuin omsorg om barnen, som på många sätt är de svagaste i samhället. Ofta är det dock svårt att veta vilket som är vilket, gränsen kan vara hårfin mellan att lägga sig i och att beskydda.